Jag som iprincip aldrig hittar jeans som sitter ens i närheten av okej, fick tag på ett par jeans från Levis Curve ID som sitter helt perfekt. 
Levis Curve ID är ett relativt nytt koncept där det läggs fokus på kroppsform, och inte storlek och finns därför i tre olika modeller, en för rak kroppsform, en mellan och en lite kurvigare. 
Det var nästan omöjligt att hitta några jeans i berget av kläder, men tillslut fick jag tag på ett par Bold Curve i storlek 25! De satt som smäck, och passade perfekt vid ben, rumpa och höfter, utan att vara förstora i midjan. 
Enda negativa är att jag nu aldrig kommer vilja ha på mig några andra jeans, och möjligtvis priset, men vafan hellre ett par jeans som sitter perfekt än fem som sitter dåligt.


Lita förresten inte på vad de säger, personalen inne på Levis är vädigt okunniga och vet inte alls vad de pratar om! Efter att jag plockat fram ett par Bold Curve så kommer en anställd och säger "Du de där jeansen kommer vara för tighta i midjan, och förstora i låren". Ursäkta liksom? Mitt problem har alltid varit att jeansen suttit bra/varit för små vid höfter och ben men för stora i midjan, så jag provade jeansen ändå som satt perfekt!

Söndagen har mestadels tillbringats med att bokstavligt talat panik-plugga inför biologiprovet imorgon men jag har en känsla av att det kommer gå åt skogen, skulle haft tid igår men valde att plugga till Matteprovet på onsdag istället.
Eftersom att man läser gymnasiekurs i matte i nian på Tyska Skolan så är matte prio ett att få bra betyg med. Men nu ikväll ska jag försöka fokusera på något roligt, ni har väl inte missat att Solsidan börjar igen?
Just nu håller jag på och slösurfar lite på internet och kollar på bland annat kameror som jag ska önska mig i Julklapp.
Känner mig väldigt sugen på en Canon EOS 600D. Den matchar både mina kvalitetskrav och är inom konstadsramen för vad som är ett rimligt pris så jag får väl hoppas på att Tomten tyckt jag varit snäll iår!

Eftersom att hela tomten på landet bara kryllade av blåbär, så bestämde jag och Michaela oss för att skrapa ihop till en halvliter för att sedan koka egen marmelad av dem.
När jag redan hade sylten så började det klia i bakfingrarna, så jag bestämde mig för att vi äntligen skulle ta oss an utmaningen att baka macarons, denna gång med blåbärssmörkräm som fyllning.
Det är något jag har suktat efter länge men aldrig riktigt vågat göra då det enligt recepten ska vara närapå lika svårt som en operation och jag är en sån som hatar att misslyckas!
Men de blev ovanligt bra, speciellt för att vara första försöket och att de sedan gräddades i varmluftsugn som man egentligen inte ska.
Gudomligt goda blev de dessutom!
Eftersom att jag snart åker iväg en månad till Tyskland till vårat hus så är det verkligen nåt jag ska göra mera av, det är så optimalt i vårt gigantiska kök där.
Om du också vill baka så ta en titt på "tastebyella.blogg.se"

Det här är nånting som jag gått och tänkt och funderat på väldigt, väldigt länge och samtidigt har andra bloggare tagit upp det här i sina bloggar men jag känner för att jag oickså vill ta ställning till det.

Jag vet inte riktigt om jag vill kalla det för problem, för bara man faktiskt tänker på att det som skrivs inte alltid är den fulla verkligheten så är det ju inga problem.

Allt detta handlar om att bloggare (iallafall de flesta) bara tar upp det bästa i sina liv, så att allt framstår sådär puttinuttigt och jätteunderbart.

Hur ofta har det inte hänt er att ni klickat in er på en blogg och tänkt "Jösses vad hon är snygg, har fantastisk lägenhet, pojkvän o.s.v. om jag bara kunde byta liv med henne!"? Jag kan erkänna att jag tänker så ganska ofta. Men grejen är att folk inte tar fram det dåliga i sina liv, och samma tjej som du kastat avundsjuka blickar på kanske har problem i sin familj etc.?

Sånt måste man tänka på, för man ska knappast gå runt och tro att alla bloggare trippar runt i sjunde himlen och lever i euphori hela tiden! Livet leker inte 24/7!

Man delar inte med sig av det dåliga, eftersom att det inte angår er och att ingen vill läsa en blogg som handlar om hur piss någon mår. Men vem har sagt att känslorna inte finns där? Ofta har jag lärt känna personer, som jag i början haft en bild av dom som personer med "The perfect life", men i efterhand har allt klarnat upp och jag fått reda på att de t.ex har sjukdomar, syskon med psykiska sjukdomar och s har jag suttit och skämts över vad jag tänkt om mig.

 

Jag har det nog riktigt bra men jag har också stunder då jag faller precis som alla.

Jag har självklart för det mesta det fantastiskt roligt med mina kompisar, men jag har också dagar då jag bara vill gömma mig under täcket.

Jag är i grund och botten en glad och positiv person, men ibland vill jag bara gråta ut och göra ingenting.

Jag är en människa precis som alla andra, och livet är inte perfekt!

 

Man måste bara lära sig att uppskatta det man har, gå inte runt och tro att alla lever det perfekta livet, för det gör de inte.